En giftblomma sprungen från ur-ormens cirkel
Oölad djupt nere i tystnadens salar
Ett fall mången gång större än livets mirakel
En längtan om död som i tystnaden talar
Långt under bergets rötter och den avlidnes grav
Bortom livet självt, ändock kommen därav
Där smides de törnar som tär på vårt bröst
I stjärnfria nätter, när sommar blir till höst...
Genom vävnad och märg som en uråldrig klåda
Likt likmaskens hunger och dess spöklika sång
Likt nekrofilens saliv på kadavrets kön
En ohelig kärek till föruttnelsens intrång
Helios! Horlykta! Förbannad må den vara!
Ty vad gott gör dess ljus när var dag är för lång?
Och himmelens järtecken skänker blott tröst
Ty de varslar om ändalykt, evig bortgång...
Ty snarans prakt den går ej att förneka
Jämrande nu upp från stugtakets bjälkar
Lemmar ge vika! Eder tid äro förbi
Likt vissnande blad på gravblommans stjälkar
Bak gärdsgårdens knotor i skogsbrynets rand
En fasans gestalt , ödets timglas han bär
Öppna din grind och låt elden dö ut
Ty det är döden, min vän, och hans timme äro här...