Som en bricka i mänskligheten vilken jag önskar död Blir mina visioner allt klarare och kraftigare För varje år som försvinner För att aldrig återvända
Jag skär mitt kött i stirrande besatthet På ett sätt vill jag dö, men jag lever vidare för att Det giftet jag bär på skall kunna utnyttjas till fullo Här på jorden
För mänskligheten är ett misslyckande Ett misslyckande utan dess like En skapelse förtjänt av undergång Ett sjunkande fartyg på en öppen stormande ocean
Leenden, patetiska leenden Ögon, godhetens ögon Röster, glada röster Död åt mänskligheten
Ingen kommer någonsin att förstå sig på Det enorma hat som finns karvat i min själ Ingen kommer någonsin att förstå Måhända är ett lik eller flera en lösning
För var dag är som den innan Var dag föds fler som blir en del Av denna enorma massan av idioter Som varken vet ut eller in: människor
Jag kan knappt andas Hatet sticker i mig likt tusen nålar Tankarna kan ej beskrivas i ord Föraktet kan ej i sin helhet fästas på papper
Men jag finner trösten i att jordens och mänsklighetens dagar snart är räknade Han, den Onde, visar det på alla möjliga sätt