Years of famine and years of sigh Reaps our land that fell from crest. Creatures, serfs and men hanged high Yet no remedy.
What will ever please our Gods? Gather the chiefs and sages. What will save the tomorrow From these Dark Ages.
Slay and sacrifice our king, Coat the statues with noble blood. Intensify the holy smoke With a royal lamb.
Now neither your braves, your wise nor gold So far renowned Will be of aid now as the doomsday call. Now you must rise up to show the steel Courage of your heart, And soon you'll raise your horn in Valhalla's hall.
Skula, Skorpa, Skalk
En man han tjänt herr lagers gård I sommar, vinter år för år. Säg mig, vem sörjer nu för dig?
För slit och släp under himmel grå Han blott sitt bröd som löning får. Säg mig, vem sörjer nu för dig?
Så kommer hastigt budet in: - Vår herre lägrar dotra din! Säg mig, vem sörjer nu för dig?
Och trällen nu genom dörren steg, Han lämna plogen vid årkerns teg. Säg mig, vem sörjer nu för dig?
- Herr lager hör nu mina ord, Min doter till din hora gjord. Säg mig, vem sörjer nu för dig?
Och lager sa i vredesmod: - Du värnar ej om ditt trälablod. Säg mig, vem sörjer nu för dig?
Varken öl eller vin dig ämnat, Ej heller ägorätt Dock Skula, Skorpa, Skalk.
Träl visste ej ett ord utav Förrns strupen hans var skuren av. Säg mig, vem sörjer nu för dig?
- Det här är nog för bot idag Och dotra tar jag vid behag. Säg mig, vem sörjer nu för dig?
- Kom jag ska visa dig min rätt Att trösta dej på valfritt sätt. Säg mig, vem sörjer nu för dig?
"O tack!" Han sa med gråtmild röst Och stötte kniven uti hans bröst. - Säg mig, vem sörjer nu för dig?