Den tid då fåglars sång bar lycka
Och solen gav livet dess ljus
Den tid då själen lärde sig smycka
Varandet med berusning utan krus

Hur bedrifter inom vetskap gagnar
En breddad tomhets likgiltighet
Och livet far i vanmakts vagnar
Mot tristessens orubblighet

En stad av färger rymmer intighet
Bland larm finnes sällan sans
Vid grå fasader svinner salighet
Här försmäktas livets glans

I själens trädgård gror vaga strimmor
Ur sinnets bördiga mull spirar liv
Vita händer trevar genom grå dimmor
Natur av det yttersta i mig nu bliv

Förlöst från oblida fingrars grepp
I ytterlighetens sköte jag mottages
Vid forna andars skimmrande skepp
I det ljusa havets slöja jag förses