Sent en kväll i sommartid Allt är tyst och andas frid Då smyger hon när ingen ser Forsen viskar hennes namn Där sitter han i månens sken En speleman uppå en sten Så vacker men med sorgsen blick Han som aldrig någon fick Hon har inte en chans Där hon virvlar runt i yrande dans
I en brusande älv Sitter spelemannnen själv Som en spelande gud Väntar på sin vita brud Men när ögonen fått färg Utav vatten och av berg Tar hon mot hans hand Och hon lämnar för alltid land
Dansen går mot klippans kant Farlig mark som stupar brant och älven kräver sitt i natt Hör den ropar hennes namn Hon har inte en chans Där hon virvlar runt i yrande dans
I en brusande älv Sitter spelemannnen själv Som en spelande gud Väntar på sin vita brud Men när ögonen fått färg Utav vatten och av berg Tar hon mot hans hand Och hon lämnar för alltid land
Där i månskenets glans Syns en älva i en yrande dans
I sin brusande älv Sitter bäckamannen själv Men hans vitklädde brud Har nu tagits mot av gud För när ögonen fick färg Såsom vatten och som berg Tog hon näckens hand Och kom aldrig mer i land