Ett sorgens brev jag skriver med hans av ålder trött.
Min kära ändat färden och åter hemåt vänt.
Hon var en rosig blomma uti den gröna vår,
Men tårar henne följt alltsen vi for.
Jag minns den frukt hon gav mig från er apel utanför;
Ett frö hon bar med sig hemifrån.
Det vårdträd som hon vaktat nu växt och burit frukt.
Den skörden blev min sorg och hennes slut.

Svar och blek; en viskning:
Är jag kommen hem igen?
Så går hon bort min älskling och reser åter hem
Ett leende av lycka:
Jag är hemmavid igen.
Så far hon bort min älskling och får ro.

Över havet gick vår resa; här i väster fanns vårt mål.
Jag kunde inte ana hennes lidande och kval.
Jag trodde allt blir bättre, tiden läker alla sår.
Säkert står hon leende en dag.
Jag sett hon stått vid stranden med blick i fjärran fäst.
Hur tårar utan längtan stal all kraft ut hennes bröst.
Men ej hjärtat hastigt brister när så saknad sakta tär,
Ett hjärta blöder sakta, tynar bort.