Du sa realism, när jag föll och flög på samma gång. Jag sov i fantasi och skrev en sång, och Du stod suckande och iakttog min dans för något som egentligen inte fanns.
Jag skrek poesi och du stod kvar på jorden och såg på. Du log, och jag försökte nog förstå, men jag stod fångad i min drömda sagovärld och flängde runt i fnoskig flärd.
Och nu så står jag vilsen här bland brända skepp och körda lopp. Bland molnen finns det hopp, men på jorden står min kropp. Och min kärlek finns minst tretton trappor opp, i min drömda sagovärld.
Du sa "Altruism", ett svårt ord som jag inte kände till. I min värld får jag göra som jag vill. Så jag gick fram och sa "Du, dig vill jag ha" Jag fick en kram och allt var bra.
Så jag skrek "Romantik!", du var nykter nog att säga "Kom, kom jag har någonting vi måste prata om" och nykter utav vin och full av längtan är det lätt att säga fel och tänka rätt
Nu går mina tankar till en prins och till en sagofe som sitter på kafé, vid en blomstrande spaljé, och bara blandar ut sin tid med lite te i min drömda sagovärld.
Du sa "Kom tillbaks när du tappat dina vingar och kan gå". Själv hade jag ingenting att föreslå, så du klippte mina vingar och min himmel rasa' ner och allt blev mörkt och inget mer.
Och jag darrade av skräck, när Du sa "Välkommen till Verklighetens land!" Här hostar vi i sot och svett och sand. Här kan vi leva som dom vänner som vi är, bland alla andra som är här
Men mina vingar växer ut igen när vinden stör ditt mörka hår, och jag tror nog du förstår när jag far upp dit ingen når, och när jag vinkar ner till jorden där du står.